La cucaracha
Jag befinner mig i Italien igen. I måndags bytte jag ett regnigt och kyligt Harestad mot ett varmt och soligt Turin. Det känns som om det är en evighet sedan jag bodde här, även om det bara är 2 månader sedan jag flyttade. Turin är fint men det är inte hemma. Ändå känns det lite konstigt att vara turist i en stad där man nyss har bott. Fast mest har jag förstås pluggat de här dagarna. Jag får bo hos två kompisar som kommer ifrån Latinamerika. Det är väldigt trivsamt.
Igår hade jag en helt galen dag. På något sätt passar den ändå in i mitt liv. Morgonen började med att jag inte alls ville vakna men på något sätt ändå lyckades baxa mig upp ur bäddsoffan jag sover i. Efter det fick jag stressa för att fixa till det sista på min presentation av mitt examensarbete. Av någon anledning är det alltid så. Så packade jag ihop mig och skyndade mig till skolan.
I skolan träffade jag den andra tjejen i min klass som inte heller hann klart med sitt arbete i våras. Tre av våra klasskamrater dök även upp för att stötta och peppa oss, samt de 2 förläggare, författaren, våra 2 mentorer och koordinatören för vår avdelning av skolan som skulle bedöma oss. Väldigt mycket folk för två examensarbeten. Jag fick även pratat med min underbara italiensk lärare som höll på att lära upp en ny kull utlandsstudenter. Det hela var väldigt trevligt. Vilket ju låter ganska konstigt för en examen. Hur som helst så blev jag godkänd och är numera klar med min skolgång och allt är frid och fröjd.
Efter skolan gick jag och lämnade mitt arbete (som är i storleken 1 m x 70 cm och därför väldigt otympligt att springa runt på stan med). Jag passade även på att städa upp det kaos som jag skapat när jag klippte papper och skyndade mig under morgonen. Jag träffade två av mina klasskamrater och käkade mellanmåls- focaccia. Vi fönstershoppade och kollade tryckeri-priser i väntan på att det skulle bli lunchdags. Då gick vi och åt tillsammans med ytterligare en klasskamrat samt två taiwaneser som var på besök. Språket runt bordet blev en rörig blandning av italienska, engelska och mandarin där det oavsett språk var tvunget att översättas åt något håll för att alla skulle förstå. Jag var helt slut men på gott humör.
Med lunchen avslutad gick jag "hem" och vilade. Jag såg ett svenskt och ett danskt tv-program på svtplay och sov en stund. Vid 5-tiden ansåg jag mig vara utvilad, åt mellanmål och gick iväg till Molen. Molen är Turins statssymbol, en hög byggnad med ett avsmalnande torn. Inne i Molen finns filmmuseet som jag glatt tvingat alla som hälsat på mig här att uppsöka. Något som jag verkligen kommer att sakna med Turin är mitt museikort som tillåter mig att springa ut och in på stadens alla museer hur mycket jag vill för bara 25 € per år (studentversionen). Det är något meditativt med att gå mellan montrarna utan att känna pressen att behöva ta in någon information alls, det är ju bara att gå tillbaka en annan dag.
Jag försatte mig i ett meditativt tillstånd och strosade runt som jag kände. När jag hunnit halva museet ungefär blev jag avbruten i min bubbla av taiwaneserna som bestämt sig för att turista på museet på riktigt. Vi pratade lite och bestämde oss för att ses på de liggande fåtöljerna som finns i det helt gigantiska rummet på museet för att man ska kunna se på gamla hopklippta filmscener i taket.
Jag gick några steg för att komma tillbaka i min bubbla och blev avbruten av en museianställd. Han förklarade att han jobbade på den våning där jag befann mig och var disponibel för frågor och förklaringar. Jag tackade och började gå. Han var snabbt i kapp mig. Jag tror inte att det ingår i hans jobb att ge privata guideturer men han verkade väldigt hoppfull, kanske hade han en tråkig dag. Han undrade om jag var ensam. Jag sa att det var jag. Han undrade om det inte var mina vänner som han hade sett mig med tidigare. Jag undrade hur länge han hade stått och tittat på mig innan men sa bara att jag var ensam och gick. Han gav upp och lämnade mig ifred. Jag var inte på humör för att bli flirtad med.
Kanske hittade han någon annan, kanske var han intresserad på riktigt. Det spelar ingen roll. Sverige med jantelagen är skönt på det sättet att folk inte ser vad de vill ha och tror att de kan få det. Jag fortsatte min promenad och lät mig hypnotiseras av projektionerna med musik i taket. Sedan lade jag mig och tittade på svartvit stumfilm. Taiwaneserna hade somnat i sina stolar, det är ansträngande att vara turist.
Väl hemma hos mina vänner hann jag inte mer än tvätta av mig lite. Vi gick på middag hos en deras kompis kompis dit vi eventuellt var inbjudna. Mexico firade sin självständighetsdag igår och därför festade jag loss med en colombian, en brasilian, två italienare samt fem mexikaner. Vi åt jättegod mexikansk mat (nej det var inte likt svensk tacos), lyssnade på nationalsången och pratade i munnen på varandra. Språket var självklart spanska. Jag fick några skeptiska blickar i början som liksom undrade om de var tvungna att översätta för mig. Men jag förklarade att jag läst spanska i sex år och förstår bra, tyvärr klarar jag inte säga mer än några artighetsfraser. Det hade varit kul att ta tag i spanskan.
När vi ätit oss proppmätta promenerade vi väg för att ta bussen som vi plankade oss in på. En mexikan som haft ögonen på mig under kvällen tog tillfället i akt och frågade ut mig om mitt liv. Maten och sällskapet gjorde mig på gott humör och jag pratade glatt. Vi tog oss till en mexikansk restaurang där det viftades med flaggor och en grupp trubadurer spelade banjos och trumpet med sombreros på huvuden. Vi drack drinkar och försökte överrösta musiken. Jag gav upp ganska snabbt med det senare och satt bara och tog in hela stämningen.
Under middagen hade jag med idel koncentration lyckats att förstå det allra mesta av samtalet men när bara vart annat ord hördes i restaurang kaoset tröttnade jag ganska snabbt på att be att få allt upprepat en gång till. De flesta besökarna var spansktalande och inte ens personalen brydde sig om att ta något på italienska när de försökte förklara något. Kaoset var totalt och snart började folk dansa marengue och salsa. Jag satt kvar och bara iakttog. En av de tuffare tjejerna i mitt gäng gick fram till en snygg mexikan drog tag i honom och salsade iväg. Han fick bara finna sig i situationen.
Så tittar tjejen bredvid mig på klockan. Bussen. Det är plötsligt bråttom. Vem hade köpt vilken drink och hur ska vi få tag på de sista av gänget som fortfarande dansar på något håll. Dessutom kommer sångaren fram hälsar oss alla på spanska och börjar att berätta om sitt liv. Jag hjälper till att räkna ihop vårt gäng och skaffa kvitto på blandad spanska. Så försvinner vi ut i natten och börjar jaga bussar som vi inte heller betalar. Det är ytterligare en form av kaos i den varma natten. Några anser att vi har bråttom. Andra tar det fullkomligt lugnt. Mañana mañana. Förvirringen är total. Tillslut hittar vi en buss och tar oss hem. Jag är trött men lyckas få ur mig några artighetsfraser där jag tackar för kvällen och önskar godnatt. Tillbaka i lägenheten spelas fortfarande "la cucaracha" i mina öron tills jag somnar.
Igår hade jag en helt galen dag. På något sätt passar den ändå in i mitt liv. Morgonen började med att jag inte alls ville vakna men på något sätt ändå lyckades baxa mig upp ur bäddsoffan jag sover i. Efter det fick jag stressa för att fixa till det sista på min presentation av mitt examensarbete. Av någon anledning är det alltid så. Så packade jag ihop mig och skyndade mig till skolan.
I skolan träffade jag den andra tjejen i min klass som inte heller hann klart med sitt arbete i våras. Tre av våra klasskamrater dök även upp för att stötta och peppa oss, samt de 2 förläggare, författaren, våra 2 mentorer och koordinatören för vår avdelning av skolan som skulle bedöma oss. Väldigt mycket folk för två examensarbeten. Jag fick även pratat med min underbara italiensk lärare som höll på att lära upp en ny kull utlandsstudenter. Det hela var väldigt trevligt. Vilket ju låter ganska konstigt för en examen. Hur som helst så blev jag godkänd och är numera klar med min skolgång och allt är frid och fröjd.
Efter skolan gick jag och lämnade mitt arbete (som är i storleken 1 m x 70 cm och därför väldigt otympligt att springa runt på stan med). Jag passade även på att städa upp det kaos som jag skapat när jag klippte papper och skyndade mig under morgonen. Jag träffade två av mina klasskamrater och käkade mellanmåls- focaccia. Vi fönstershoppade och kollade tryckeri-priser i väntan på att det skulle bli lunchdags. Då gick vi och åt tillsammans med ytterligare en klasskamrat samt två taiwaneser som var på besök. Språket runt bordet blev en rörig blandning av italienska, engelska och mandarin där det oavsett språk var tvunget att översättas åt något håll för att alla skulle förstå. Jag var helt slut men på gott humör.
Med lunchen avslutad gick jag "hem" och vilade. Jag såg ett svenskt och ett danskt tv-program på svtplay och sov en stund. Vid 5-tiden ansåg jag mig vara utvilad, åt mellanmål och gick iväg till Molen. Molen är Turins statssymbol, en hög byggnad med ett avsmalnande torn. Inne i Molen finns filmmuseet som jag glatt tvingat alla som hälsat på mig här att uppsöka. Något som jag verkligen kommer att sakna med Turin är mitt museikort som tillåter mig att springa ut och in på stadens alla museer hur mycket jag vill för bara 25 € per år (studentversionen). Det är något meditativt med att gå mellan montrarna utan att känna pressen att behöva ta in någon information alls, det är ju bara att gå tillbaka en annan dag.
Jag gick några steg för att komma tillbaka i min bubbla och blev avbruten av en museianställd. Han förklarade att han jobbade på den våning där jag befann mig och var disponibel för frågor och förklaringar. Jag tackade och började gå. Han var snabbt i kapp mig. Jag tror inte att det ingår i hans jobb att ge privata guideturer men han verkade väldigt hoppfull, kanske hade han en tråkig dag. Han undrade om jag var ensam. Jag sa att det var jag. Han undrade om det inte var mina vänner som han hade sett mig med tidigare. Jag undrade hur länge han hade stått och tittat på mig innan men sa bara att jag var ensam och gick. Han gav upp och lämnade mig ifred. Jag var inte på humör för att bli flirtad med.
Kanske hittade han någon annan, kanske var han intresserad på riktigt. Det spelar ingen roll. Sverige med jantelagen är skönt på det sättet att folk inte ser vad de vill ha och tror att de kan få det. Jag fortsatte min promenad och lät mig hypnotiseras av projektionerna med musik i taket. Sedan lade jag mig och tittade på svartvit stumfilm. Taiwaneserna hade somnat i sina stolar, det är ansträngande att vara turist.
Väl hemma hos mina vänner hann jag inte mer än tvätta av mig lite. Vi gick på middag hos en deras kompis kompis dit vi eventuellt var inbjudna. Mexico firade sin självständighetsdag igår och därför festade jag loss med en colombian, en brasilian, två italienare samt fem mexikaner. Vi åt jättegod mexikansk mat (nej det var inte likt svensk tacos), lyssnade på nationalsången och pratade i munnen på varandra. Språket var självklart spanska. Jag fick några skeptiska blickar i början som liksom undrade om de var tvungna att översätta för mig. Men jag förklarade att jag läst spanska i sex år och förstår bra, tyvärr klarar jag inte säga mer än några artighetsfraser. Det hade varit kul att ta tag i spanskan.
Kommentarer
Skicka en kommentar