Skogen mellan världarna
Sävedalen känns hundra år bort sett från Långared. Det känns som om jag alltid bott här. Jag befinner mig i "skogen mellan världarna" i Min morbror trollkarlen av C S Lewis. Det är svårt att minnas vart jag kom ifrån och vart jag var på väg. Hur kan man leva utan det gröna och lummiga som nu omger mig? Är det inte det gröna som gör att jag kan andas? Jag trivs.
Ändå jagar skuggorna mig ständigt. Som om jag aldrig blir av med det som varit helt och hållet. Allting händer samtidigt. Ingenting är verkligt. Allt är verkligt. Skuggorna slickar mina fötter. Jag är inne i en av mina inte-sova-perioder. Men inte i en av dem som gör att jag är galet pigg och studsar runt som en boll. Nej, jag är inne i en av mina perioder då jag inte kan somna hur trött jag än är. Det är som om kunskapen om insomnandet har glömts bort. Mycket kunskap har glömts bort. Det känns som att jag var klokare när jag var yngre. Vild och kompromisslös. Med ständiga skuggor runt mig som måste jagas bort. Det är bara att kämpa hårdare.
Nu känner jag mig gammal. Jag har slutat slåss mot världen, men kampen mot mig själv pågår ständigt. Den kampen kan jag inte vinna. Men jag kan se mig själv i spegeln och låta min spegelbild tala om vad det är jag brottas mot. Hålen under ögonen blir allt djupare. Ful. Fel. Får inte. Måste. Vad är straffet för att inte vara tillräcklig? Kan man som människa någonsin bli tillräcklig?
Ändå mår jag bättre än på många år. Jag kan förlåta mig själv. Min spegelbild är inte längre hotfull. Om den vore det skulle jag slå sönder spegeln. Men nu kan jag se på monstret som tittar tillbaka på mig och veta att det inte är monstret som är jag. Jag bekymrar mig inte längre om vem jag är, vad jag är, var jag är eller hur jag är. Det är oviktigt. Min att-göra-lista är också oviktig. Ändå är livet inte oviktigt. Jag måste leva.
Livet är vatten som cirklar runt mig och jag låter det fånga mig. Dyningarna drar mig med sig. Stundtals ser jag allting underifrån och vattnet är nära att dränka mig. Det är vackert att se solen skimra, sett underifrån mot ytan. Jag slappnar av, jag kommer inte att sjunka. Strömmen kommer åter att föra mig uppåt. Varför ska jag andas? Jag behöver inte andas. Vattnet ger mig liv. Det håller mig uppe så att jag kan gå ut i det gröna. Nej, utan naturen kan jag inte leva. Det är underbart att bo på landet.
Ändå jagar skuggorna mig ständigt. Som om jag aldrig blir av med det som varit helt och hållet. Allting händer samtidigt. Ingenting är verkligt. Allt är verkligt. Skuggorna slickar mina fötter. Jag är inne i en av mina inte-sova-perioder. Men inte i en av dem som gör att jag är galet pigg och studsar runt som en boll. Nej, jag är inne i en av mina perioder då jag inte kan somna hur trött jag än är. Det är som om kunskapen om insomnandet har glömts bort. Mycket kunskap har glömts bort. Det känns som att jag var klokare när jag var yngre. Vild och kompromisslös. Med ständiga skuggor runt mig som måste jagas bort. Det är bara att kämpa hårdare.
Nu känner jag mig gammal. Jag har slutat slåss mot världen, men kampen mot mig själv pågår ständigt. Den kampen kan jag inte vinna. Men jag kan se mig själv i spegeln och låta min spegelbild tala om vad det är jag brottas mot. Hålen under ögonen blir allt djupare. Ful. Fel. Får inte. Måste. Vad är straffet för att inte vara tillräcklig? Kan man som människa någonsin bli tillräcklig?
Ändå mår jag bättre än på många år. Jag kan förlåta mig själv. Min spegelbild är inte längre hotfull. Om den vore det skulle jag slå sönder spegeln. Men nu kan jag se på monstret som tittar tillbaka på mig och veta att det inte är monstret som är jag. Jag bekymrar mig inte längre om vem jag är, vad jag är, var jag är eller hur jag är. Det är oviktigt. Min att-göra-lista är också oviktig. Ändå är livet inte oviktigt. Jag måste leva.
Livet är vatten som cirklar runt mig och jag låter det fånga mig. Dyningarna drar mig med sig. Stundtals ser jag allting underifrån och vattnet är nära att dränka mig. Det är vackert att se solen skimra, sett underifrån mot ytan. Jag slappnar av, jag kommer inte att sjunka. Strömmen kommer åter att föra mig uppåt. Varför ska jag andas? Jag behöver inte andas. Vattnet ger mig liv. Det håller mig uppe så att jag kan gå ut i det gröna. Nej, utan naturen kan jag inte leva. Det är underbart att bo på landet.
Kommentarer
Skicka en kommentar