Sommaren, depression och förändring.
Den här sommaren har varit fantastisk. På många sätt. Jag har varit på tre helt otroliga läger (dagläger, Explore, Trampolin) och en fantastisk konferens (Hönö). Solen har skinit. Temperaturen har varit behaglig. Vattnet har varit ljummet.
Varje dag har varit en kamp. Om jag hade fått välja hade jag spenderat hela sommaren under täcket. Gömd från världen. Tur att jag inte alltid får välja! Glädjen och lyckan över att få vara med om allt underbart har dock inte riktigt infunnit sig. Det har däremot tröttheten. Jag känner inte igen mig själv. Jag är social och har inte svårt för att ta kontakt med människor (även om jag tycker att just telefoner är lite obehagliga, men det har jag nästan jobbat bort) men helt plötsligt kan ett rum fyllt med folk ge mig ångest. Helst vill jag stå gömd i ett hörn. Någon gång i livet, när situationen varit obekväm har jag känt känslan av att hoppas på att någon ska komma fram till mig och börja prata. Aldrig tidigare har jag känt känslan "bara ingen kommer fram till mig". Om någon vill prata med mig nu så kommer jag att få panik.
På något sätt har dagarna ändå gått. Med mardrömmar på nätterna och dagar med riktigt äcklig ångest. På något sätt har jag kunnat göra det som jag tänkt. Om än väldigt trött. Varje dag har jag fått be Gud om styrka. Varje dag har jag fått nog med kraft för att klara mig igenom. Om än med nöd och näppe.
En av de saker som gjort att jag orkat är att jag vet att det blir en förändring. I höst och vinter ska jag iväg på det här. Iväg till Indien på äventyr. Det kanske låter som en konstig grej att göra när jag är trött, men jag tror att det är vad jag behöver. I fem månader får jag trycka på paus, fokusera och försöka minnas vad som egentligen är viktigt. Och rutiner. Oj vad jag saknar rutiner! Det ska bli skönt att någon annan har kolla på mat-och-sov-klockan.
Jag lever på nåd. På att varje dag orka lite till. Jag hoppas mina fem månader i Indien ska ge ny kraft.
Varje dag har varit en kamp. Om jag hade fått välja hade jag spenderat hela sommaren under täcket. Gömd från världen. Tur att jag inte alltid får välja! Glädjen och lyckan över att få vara med om allt underbart har dock inte riktigt infunnit sig. Det har däremot tröttheten. Jag känner inte igen mig själv. Jag är social och har inte svårt för att ta kontakt med människor (även om jag tycker att just telefoner är lite obehagliga, men det har jag nästan jobbat bort) men helt plötsligt kan ett rum fyllt med folk ge mig ångest. Helst vill jag stå gömd i ett hörn. Någon gång i livet, när situationen varit obekväm har jag känt känslan av att hoppas på att någon ska komma fram till mig och börja prata. Aldrig tidigare har jag känt känslan "bara ingen kommer fram till mig". Om någon vill prata med mig nu så kommer jag att få panik.
På något sätt har dagarna ändå gått. Med mardrömmar på nätterna och dagar med riktigt äcklig ångest. På något sätt har jag kunnat göra det som jag tänkt. Om än väldigt trött. Varje dag har jag fått be Gud om styrka. Varje dag har jag fått nog med kraft för att klara mig igenom. Om än med nöd och näppe.
En av de saker som gjort att jag orkat är att jag vet att det blir en förändring. I höst och vinter ska jag iväg på det här. Iväg till Indien på äventyr. Det kanske låter som en konstig grej att göra när jag är trött, men jag tror att det är vad jag behöver. I fem månader får jag trycka på paus, fokusera och försöka minnas vad som egentligen är viktigt. Och rutiner. Oj vad jag saknar rutiner! Det ska bli skönt att någon annan har kolla på mat-och-sov-klockan.
Jag lever på nåd. På att varje dag orka lite till. Jag hoppas mina fem månader i Indien ska ge ny kraft.
Kommentarer
Skicka en kommentar