Att gå och komma tillbaka

Så plötsligt så måste jag skriva igen. Länge har lusten inte funnits. Det är som det kreativa ibland behöver pausa. Som att hela jag ibland behöver paus. Men så rör sig livet och jag måste börja igen. 

Jag gav bloggen titeln There and back again av flera anledningar. Det är titeln på den bok, som Bilbo skriver, om sitt äventyr. En titel för ett äventyr. Men också för att jag ständigt kommer tillbaka. Eva Dahlgren sjunger ”Den längsta vandringen, är den som leder hem igen, och jag vet, för jag har gått den vägen många gånger.” Jag känner ofta så. Att det tar tid att komma tillbaka. Att ge sig iväg är däremot enkelt.

Här om dagen såg jag om Chocolat som länge var en favoritfilm. Jag drömde om att leva på det sättet. Fri. Vandrandes från stad till stad. Stannandes tills det är dags att gå igen. Eller att som Mary Poppins stanna tills vinden vänder. Då, när jag drömde, trodde jag nog inte riktigt att det kunde bli så. Men på något sätt har det blivit det liv jag valt. Eller också var det det liv som jag alltid längtade efter och därför hamnade i.

Mose och israeliterna såg molnpelaren stanna och bryta upp. På det sättet visste de när det var dags att vila och dags att gå. Själv känner jag mig mer som att jag befunnit mig i en tromb. Även om det här är stilla så är jag fortfarande lite yr och undrar vart jag hamnat.

Jag letar efter tiden och rytmen. Efter vilan men också efter kraft och styrka. Då passar det bra att gå in i fastan. En period att söka rytm och mening i. Att plocka bort det överflödiga och istället hitta det som är kärna. En tid för att komma tillbaka efter att ha varit iväg på ett äventyr.