Arla morgonstund har guld i mund
Hela den här veckan har jag optimistiskt ställt klockan på 06.00 och tänkt att jag ska ta mig upp för att göra yoga. Varje morgon har det slutat med att jag stängt av samma klocka halvt i sömnen och glatt snusat vidare till runt 9 (förutom i måndags då jag chockat vaknade 08.30 och insåg att jag inte alls befann mig utanför skolan för att möta mina inte längre klasskamrater och åka till havet, men det kan jag berätta om någon annan gång) och sedan sömndrucket resonera att eftersom det ändå inte blev som jag tänkt mig kan jag lika gärna låta bli den där yogan med. Igår kväll när jag skulle sätta klockan tänkte jag därför att jag skulle ha lite mer realistiska mål och därför istället sätta klockan på 08.00. Med klockan satt somnar jag sött för att vakna pigg och utvilad klockan 05.30 redo för en ny dag.
I 10 minuter eller så övervägde jag om jag verkligen var så pigg som jag inbillade mig, sedan gick jag upp. Efter det har jag böjt min kropp på alla möjliga och omöjliga håll. Lederna knakar på mig som om jag vore en gammal tant, men det ska jag väl också bli en dag, så det är lika bra att jag övar mig. Eftersom det var ett tag sedan jag tränade sist är jag stel som en pinne och bara andningsövningarna får mig alldeles yr. Det är ändå skönt på något lite plågsamt sätt. Jag vet ju att det blir bättre.
När jag tittar upp och ut genom fönstret så kan jag inte låta bli att fundera över vad grannen mitt emot skulle tänka om den såg mig. Egentligen vet jag inte om jag har någon granne mitt emot, för jag har aldrig sett någon, men man kan ju aldrig så noga veta. Min granne skulle ha sett en lite rund ung tjej, stel som en pensionär iförd sport-bh och trosor som knakar lederna i obekväma ställningar. Jag tröstar mig själv med att om jag nu har en granne mitt emot så är det föga troligt att denna är uppe såpass här tidigt. Om nu människan ifråga ändå skulle vara det så har den förmodligen en god anledning och ägnar sig inte åt att titta ut genom sitt fönster för att se vad jag kan ha för mig för galna upptåg. Nu har jag i alla fall knakat färdigt och min mage börjar kurra lite för frukost. Jag tror att jag ska lyssna på den.
I 10 minuter eller så övervägde jag om jag verkligen var så pigg som jag inbillade mig, sedan gick jag upp. Efter det har jag böjt min kropp på alla möjliga och omöjliga håll. Lederna knakar på mig som om jag vore en gammal tant, men det ska jag väl också bli en dag, så det är lika bra att jag övar mig. Eftersom det var ett tag sedan jag tränade sist är jag stel som en pinne och bara andningsövningarna får mig alldeles yr. Det är ändå skönt på något lite plågsamt sätt. Jag vet ju att det blir bättre.
När jag tittar upp och ut genom fönstret så kan jag inte låta bli att fundera över vad grannen mitt emot skulle tänka om den såg mig. Egentligen vet jag inte om jag har någon granne mitt emot, för jag har aldrig sett någon, men man kan ju aldrig så noga veta. Min granne skulle ha sett en lite rund ung tjej, stel som en pensionär iförd sport-bh och trosor som knakar lederna i obekväma ställningar. Jag tröstar mig själv med att om jag nu har en granne mitt emot så är det föga troligt att denna är uppe såpass här tidigt. Om nu människan ifråga ändå skulle vara det så har den förmodligen en god anledning och ägnar sig inte åt att titta ut genom sitt fönster för att se vad jag kan ha för mig för galna upptåg. Nu har jag i alla fall knakat färdigt och min mage börjar kurra lite för frukost. Jag tror att jag ska lyssna på den.
Kommentarer
Skicka en kommentar