Långsam kommer också fram

Jag var ute och sprang för en stund sedan. Fast egentligen går det nog inte att kalla det för att springa. Det var snarare långsam jogging. Snigeljogging? Jag har känslan av att en del av folket som var ute på söndagspromenad i parken undrade varför jag envisades med att hålla deras lugna promenadtempo och samtidigt studsa (eller kanske gunga?) upp och ned och varför jag jag var tvungen att punktmarkera just dem. Det har varit över 30 grader varmt idag. Parken var full av om inte ren luft så i alla fall luft fylld med avgaser, cigarettrök och pollen. Kanske inte de bästa förutsättning för en mjuk tjej med astma och träningsvärk efter yoga-övningar. Men jag lunkade sakta och väldigt envist fram mina 4 km.

Jag vet inte om jag någonsin svettats så mycket. När jag kom in såg jag ut som jag varit ute i regn och inte solsken, bara den illröda färgen i ansiktet antydde något annat. Med spagettiben försökte jag ställa mig och stretcha, väl medveten om att jag ändå kommer att ha träningsverk imorgon. Men just nu känner jag mig bara sådär mysigt avslappnad. Jag ser fram emot att krypa ihop till en liten boll i min säng. Ihopkrupna bollar sover väldigt bra.