En ny bekantskap

Jag befinner mig strax norr om Skellefteå, hos min farmor och farfar. Där träffade jag igår kväll denna underbara igelkott. Den var helt otroligt nyfiken, åt ur händerna på mig och ville helst av allt bita mig i tårna. Jag fick säga till den flera gånger att jag ville ha mina fötter ifred. Men den drack törstigt från tefatet med vatten som jag höll fram åt den. Klappa den vågade jag dock inte. Bara en lite snabbare rörelse och den fällde upp taggarna och fräste som en katt. Jag tror inte att den var rädd, för den fällde bara taggarna vid huvudet och verkade inte ha bråttom iväg, den ville nog mest markera och tala om att den inte ville ha någon allt för nära. Att jag försökte tala om för den att ungefär samma sak gällde mina fötter verkade den inte alls förstå. Igelkottens filosofi verkade vara: "rör du mig så fräser jag och sticks men jag får bita i dina tår så mycket jag vill". Vi lyckades komma överens såpass att jag flyttade mina fötter när igelkotten kom vaggande med en alltför glupsk tå-bitar-min och jag fick lov att mata den från handen (efter det att den nosat på mina fingrar en stund med en nästan lika glupsk min). Jag kanske inte vann, men jag hade en otroligt söt igelkott som vaggade i cirklar runt mig!