Ibland är det tungt

Tanken var att jag i torsdags skulle ha gått hem från skolan med visserligen kassa betyg men med huvudet höjt och med blicken framåt och aldrig någonsin behöva återvända. Men det blir ju sällan som man tänkt. Om jag backar två veckor i tiden och istället tänker på konversationen jag hade med en kompis då finns det kanske en förklaring. Jag skulle inom en och en halv vecka få klart 5 ämnen där jag inte kommit halvvägs i nått och som jag borde ha jobbat på sedan påsk (men är man sjuk så är man och efter en rejäl kur antibiotika har jag ju faktiskt varit på benen i tre veckor nu, vilket jämfört med tidigare definitivt är en merit). Som jag förklarade för min kompis var ju detta en omöjlighet. Men, envis som jag är, så satte jag ändå igång mitt mission impossible. Egentligen borde jag vara nöjd med att jag klarade fyra av fem men det känns surt att snava på mållinjen. Ännu surare är att jag måste tillbaka i september för att göra om min examen.

Jag önskar att jag vore en person som bara kunde släppa saker. Istället mal det i huvudet på mig. Ångest är nog det rätta ordet. Det är inte okej att misslyckas, det upplyste även skolan mig om. En andra chans kostar. Jag ville släppa taget och gå vidare, lägga tre år av totalt upp- och nedvänd tillvaro bakom mig. Istället har jag tre månader av våndor kvar. Kanske kan jag släppa när jag kommer till Sverige. Men att släppa taget är inte min styrka. Jag åker så långt för att få känna frihet. Tyvärr hinner jag alltid ikapp mig själv. Det är snart dags att åka tillbaka. Landet långt bort och längesen. Sverige känns avlägset, men ändå tryggt på något sätt. Italien är en enda röra, fast det kanske bara är mitt huvud.